Plastiken

Har varit uppe på plastiken i dag, har gjort en bröstreducering för 2½ år sedan och där mina fina hudfärgade ärr ska vara, så har jag fått illröda,hårda bulliga keloider. Keloider är kroppens sätt att läka och fixa ärr, fast det inte behövs längre. Jag gick över 1år med sådana hemska,onda ärr till jag gav upp och kontaktade plastiken för att få hjälp, en underbar ST läkare kollade och kände på mina keloider och förstod att jag hade jätteont, han hade ett förslag och det var att sticka mig med en nål och spruta in cortison i ärren!!!

Ja..vad ska jag göra, desperat som jag är? så det var bara att lägga sig på britsen med vänster arm över huvudet och bita ihop och det behövdes, för jävlar vad ont det gjorde. Jag skrek och grät om vartannat medan kallsvetten rann och jag blev alldeles rödflammig på bröstet och upp mot halsen. Min mormor lärde mig att vill man vara fin, får man lida pin. Men ingick det cortisonsprutor i ärrvävnad? det måste jag isf ha missat totalt.

Hela 5 behandligar stod jag ut med, men sen fick det banne mig vara nog. Sista försöket att få keloiderna att mjukna upp skrev min underbare ST läkare ut Mepiform, ett slags silikonbehandlat plåster som jag skulle klippa och klistra över mina ärr, även dem som inte gjorde lika ont som de under brösten. Så jag hämtade ut plåstren på apoteket och gjorde som DR.Andersson sa, jag har klippt och klistrat och förbannat att de ska behöva sitta som en världskarta över mina annars så schyssta boobisar som jag blev så stolt över då de var upplyfta och förminskade.

Förra veckan gav jag upp och kände - NÄ...nu är jag less på att plåstra mina bröst, jag har gjort det i över 2år och läkaren sa att jag skulle behöva plåstra 6 mån som minst och 12 mån som mest!
Ringde helt sonika till plastiken och förklarade mitt problem för en uska, sa att jag ville träffa DR. Andersson. Hon bad om mitt persnr och kikade lite i deras journaler. Så återkommer hon med kommentaren
-Du fick en remiss hit -02 och remissen gäller bara 1år
-2002? jaha...här fick jag lite hjärnsläpp, men fann mig ganska så snabbt och sa att JAG MÅSTE TRÄFFA DR. ANDERSSON. Beskrev mitt problem och verkligen belyste hur jävla ont jag har!

- Men kan inte din husläkare på din vårdcentral hjälpa dig?
Här började jag tappa tålamodet, vad var det hon inte förstod i min utförliga beskrivning?! Så jag tar ett djupt andetag och lugnar ner mig innan jag säger.
- Nä...hon kan inte hjälpa mig med det här problemet, jag har så pass ont att jag måste hålla i vänster bröst då jag vänder mig i sängen på natten,det känns som ngn kör in knivar i ärret, så....jag MÅSTE ha en specialist.

Att man ska behöva BETONA sina meningar för att det ska hända ngt? Fan..hade jag varit karl så hade de fasen hittat en tid i samma veva jag öppnade munnen.

Hon blir tyst en liten stund och säger sen,- jag ska se vad jag kan göra...*paus*
- Vi har fått ett återbud nästa tisdag kl.09,30
- Jag tar den!!

Så idag har jag träffat DR.Andersson och förklarat hur ont jag har, men även att Mepiformet hjälper en del. Så...av med bh´n och sitta där på britsen medan han lyfte på mina små 20åriga meloner, han håller med om att det borde ha hjälpt mycket bättre än vad det har gjort, han hämtar en kollega som är bättre på det här med hud.
In kommer en ung donna (hon kan inte vara mycket äldre än mig)sätter sig brevid mig på britsen och kikar på ärret under vänster bröst och kläcker ur sig.
- Det ser inte så farligt ut! Vad då ser inte så farligt ut? hur fan kan ngn som inte har problemet uttala sig om en sådan sak??? Så min tunga slant och jag kläcker ur mig.
-Nä...det kanske inte gör det, men jag har förbaskat ont!

Hon tittade bara på mig och sade ingenting. Touché till mig! Ha....kom inte här och prata över mitt huvud och säg vad som gör ont eller inte, jag känner väl min kropp bäst!

De kommer fram till att jag ska få cortisonspruta, MEN de ska bedöva området först. Jag känner hur kallsvettig jag blir och ångesten kommer krypandes allt medan som jag försöker hålla upp en cool fasad, fast den briserar rätt så snabbt och jag frågar DR. Andersson hur snabbt bedövningen verkar och får det lugnande beskedet att den verkar på en ggn.

Så det blir bara till att lägga sig ner, andas djupa långa andetag och blunda. Det gör ont då DR.Andersson sticker in nålen och det känns då han sprutar in bedövningen...men oj...vad fort den verkar. Härligt...
Han sticker 2 ggr till (tror jag, var lite bedövad) innan han sticker och sprutar in cortisonet. Och det gick som en dans, kändes inte alls!
Så det blir till att klä på mig bh och pike tröjan och tacka honom. Går ut och får en ny tid om 1mån, under tiden så får jag fortsätta att plåstra med Mepiform.

Så..få se nu om det dumma lilla illröda, hårda ärret kallat Keloid ger upp kampen och inser att jag inte behöver läka snitten efter läkarens skalpell?
Ja...det är väl bara att inse att jag är en keloidmänniska. Tror jag ska presentera mig som det.

-Hej...jag heter Sara Karlsson.
-Hej jag heter Keloid.