Sista surstömmingen!

Så har man ätit årets sista surströmming, vi satte oss på balkongen med fleecefiltar på utestolarna. Bara för att inte frysa om våra rumpor, men det måste erkännas att det var fasen så kallt även för mig som inte räds lite kyla. Där sitter vi och äter våra surströmming allt medan kvällen gör sitt antågande och termometern kryper obarmhärtigt ner mot nollstrecket,men banne mig att vi skulle äta inne och typ dö på kuppen av odörerna!!
Vi rensade fileérna och åt med glädje (?) allt medan fingrarna stelnade till och blev misstänksamt vita med små röda fläckar längst fram på fingertopparna...ett varningstecken om ngt, men envisa som vi är satt vi kvar till sista fileén var uppäten och vi kunde börja plocka in. Så här sitter vi i våra soffor, lyssnar på Scott Stapp och dricker 3.5or, är strax på väg över till grannn tjejen för att vara barnvakt så att hon får komma ut och träffa lite folk, vet ju själv hur det är att vara ensamstående mamma, man får knappt ihop det. Men jag är stark och jag fixar det!!

Åh fy så vidrigt äckligt!

Hade lovat fröken W att följa henne till det nerlagda regementetsområde här på morgonen, hon skulle träffa sin klass för en friluftsdag. Så jag ställde klockan och klev upp strax innan jag lagt mig, typ vid 07.50. Drack en Nutrilett GI shake och drog på mig mina träningskläder. Var snäll och kokade varm O´boy,bredde en GIruta och lade på två skivor rökt kalkon, tog fram ett päron som hon skulle ha med sig.

08.25 travade vi iväg till grusplanen, vi hittade efter mycket om och men...för jag var helt övertygad om att det var en annan grusplan de skulle till, jag lämnade fröken W och började gå hemåt. Upptäckte att hela den här prommisen tog ca 30min,stannade tidtagaruret på min mobil (dumt nog så startade jag inte den då vi gick, utan den startade jag på vägen hem)gick ner i tvättstugan och såg om det var ledigt,bokade tid och gick upp för att hämta våra hallmattor ala´IKEA. De hade hängt ute på vårt balkongräcke i söndags så vi dammsög, ingen orkade ta in dem, dörrmattan eller barnens matta, så det blev som det blir då det öser ner från en öppen himmel. De blev dränkta av regn och har fått ligga i vår IKEA plasttvättsäck i väntan på ledig tvättdag så jag kunde hänga upp dem i tårkskåpet.

Gissa om de var tunga av allt jävla vatten och luktade död gam? yyääkkk...in med dörrmattan och barnens matta i ena tvättmaskinen, hälla,hälla,hälla mycket tvättmedel och en massa sköljmedel för att få bort den unkna doften av blöt matta.

Så när det var gjort pluggade jag in min älskade Mp3 i mina öron, startade tidtagaruret och hurtade iväg på min vanliga runda i våran gigantiska skog som ligger här i närheten. När jag gick där och njöt av solen mellan trädtopparna, de gula,röda och orange löven så fylldes jag av en glädje och en värme, underbara känsla. Hela min prommis över stock och sten gick jag med ett enda stort leénde på läpparna.
Väl hemmkommen så hade jag tagit hela 14475 steg, varav 13278 raska steg på 107min, brännt 467kcal fett och gått hela 9.40km!Och dagen är inte över än! Gissa om jag är nöjd med mig själv??
Jag var så hungrig då jag kom hem, så jag stretchade lite innan jag tog fram min lunch, hade sett reklamen om de nya luncherna/middagarna från Naturdiet på plastflaska,tyckte det såg gott ut och köpte en broccolisoppa. Läste anvisningarna och hällde soppan i en skål, in i micron och så bara vänta på att den skulle bli färdig. Men vilken besvikelse, det var bland det äckligaste jag har ätit på mycket länge, soppan var först och främst dassigt grön, saltad till max och smakade gammal kofta eller iaf nära. Jag "tvingade" mig att äta och kopplade bort hjärnan om att det skulle vara äckligt..försökte läsa dagstidningen samtidigt, men jag fick ge mig och hälla ut det sista i slasken och det utan dåligt samvete.
Så till er alla där ute, härmed utfärdas en VARNING!! Köp INTE Naturdiets plsatflaskor med olika soppor, inte om ni har dödslängtan iaf. Vill ni köra Naturdiet så köp barsen eller de färdiga shakerna.

Nä...gott folk, nu ska jag ta och duscha.

CU

Facebook är ju råkul!

Jag har blivit inbjuden till Facebook för länge sen, jag hade aldrig hört talas om det så jag petade lite och skrev ngr rader. Jag lade ut helt fel namn, trodde jag skulle skriva mina namn + mitt fullsändiga namn, så nu heter jag ett av mina andra mann och mitt tilltalsnamn! Jag vet inte var jag ska ändra det, men det kommer väl det med!

Har lagt in lite bilder i mitt album, det ska läggas in fler...men det blev iaf på mig, min älskade sambo samt en av mina närmsta bästa vänner! Jag har kluddrat lite hos mina systrar,plitat ngr rader hos kusinbarn som jag inte sett på flera år! Hur skoj som helst att läsa hur de har det nu för tiden, allt får man reda på så här över nätet, utan att behöva lyfta luren, Inte för att det är ngt fel med att ringa folk,men oftast är det mitt i middagen, hämtning av barn, på väg till träningen eller ngt annat som gör att man inte kan prata i lugn och ro. Så då är ju Facebook ett himlarns bra alternativ! Man kan kika runt i människors album och på så sätt bli uppdaterad, sen har jag inte vågat mig på att snoka runt i deras vänners liv, tycker det är lite väl häftigt att "trampa" in i andra människors liv, lite intigritet har man väl var man till lags!?

Nä..nu ska jag in på min Facebook sida och lägga in fler kort, kort på mina barn, sambons barn,mina syskon, vänner och de som står mig närmast.

Äntligen en diskmaskin!!

Eller diskmaskin har vi haft ståendes i köket säkert över 3 månader, utan att den funkar! Den är alldeles ny, men det behövs borras och dras en massa sladdar hit och dit för att skrället ska funka! Så i morgon ska fastighetsskötaren stänga av vattnet, sen kommer rörmockaren hit under dagen, hoppas bara att vi har en diskmaskin lagom till helgen då 2 av sambons 4a barn kommer hit. Vi blir asså 6 st hela helgen på ynka 96kvm, kan verka stort men köket är en bedrövelse, man ryms ju knappt utan att fastna så fort man ska gå bakom någons stol.
Gissa om jag är trött och less på att diska för hand? gör fasen inget annat känns det som, i somras meddelade jag att jag gick i diskstrejk då vi var 7st i 2 veckor, men hur länge tror ni att det höll? knappt 2dagar. Min sambo deklarerade nämligen att han tänkte diska hela tiden, trots att vi hade en 13åring coh en 10åring som gott och väl kunde diska och de fick de banne mig göra trots att de protesterade lite till en början. Men vi driver inget jävla hotell utan alla måste hjälpa till för att det ska funka!

Så nu gäller det att hålla alla tummar som finns att vi har en diskmaskin, samt tänka positivt! Det vore väl bedrövligt om vi står utan en till helgen, eller vad säger ni?

Sjuk dotter

Dottern är hemma idag, febrig och alldeles matt. Igår kväll så satte hon sig upp i sängen och grät,trodde hon hade drömt en mardröm så jag gick in i barnens rum för att trösta henne, men då jag tog i armen så var hon kokhet stackaren. Lyfte ner henne från överslafen fast jag inte får lyfta för min läkare, fast vem tänker på sådana restrektioner då dottern gråter och har feber? Inte då jag iaf, utan ren instinktivt så lyfte jag ju ner henne och lade henne på vår dubbelsäng för att kolla febern. Medan hon låg där stackaren och små grät så försökte jag hitta termometern, den där stora saken som man trycker på en knapp och vips har den mätt temperaturen i örat, men den rackaren hade inga batterier utan började tjuta av dess like. Sambon fick peta ur batterierna allt medan jag sökte efter den vanliga hederliga stjärttermometern som jag bara visste fanns i badrummet.

Ut med alla små plastkorgar med allt från ögonskuggor,mascaror,Alvedon till små testflaskor från KICK´S. Tillslut hittade jag termometern och strök på lite salva, in i sovrummet och kommenderade dottern att lyfta på rumpan. Skrället pep aldrig utan jag fick gissa när den var klar,ut i hallen för att försöka se vad den visade på, i skenet från badrumslampan visade den på 39,7grader!! Stackars lilla gumman, in i köket ut med alla plastbyttor med allt från Bbamseplåster,skavsårplåster,allergitabletter,Diklofenak och Alvedon tillslut hittade jag Panodilsupp till min febriga dotter.

Klart att hon skulle få sova mellan mig och sambon, in i barnens rum för att hämta kudde och täcke till henne. Sen klämde jag ner mig ytterst på kanten och hade en sjuk dotter på ena sidan och golvet hotande nära på andra sidan. Så låg jag och försökte sova i natt, gick inget vidare kan jag meddela för så fort jag hade somnat och sovit en stund vaknade jag av en gråtande dotter,var bara till att kolla febern igen. Sambon kände på pannan och tyckte att hon inte kändes så varm, men termometern stannade på 39,9! Stackars lilla vän,in med en ny Panodilsupp för at få ner febern, mitt i allt så kände hon att hon behövde spy, upp med henne in i badrummet där hon fick spy lite, när hon står där med huvudet ner i toastolen så kissar hon ner sig och bara den situationen fick henne att börja gråta än mer. Fick trösta henne med att det gjorde inget, torkade upp det värsta och svabbar golvet i dag.
Det är såna här ggr jag är "glad" att jag är sjk.skriven så jag slipper VAB´a.
Ringde dagis i morse och meddelade att dottern blir hemma idag och troligast i morgon med.

Så nu ligger dottern nerbäddad i soffan och vi kikar på Scooby-Doo och monstret från Mexico,spännande. Tror jag ska vila ögonen en stund, tar på att vårda sjuka barn.

Morgonmys

Jag vaknade med ett ryck av en hård dov duns, trodde det var min dotter som ramlat ur sängen, så jag låg på helspänn och väntade på ett gallskrik. Men det kom inget ,måste ha varit någon granne som tappade något i golvet. Sen kunde jag inte somna om utan låg och tänkte på gårkvällens kaos som uppstod då min sambos x fru fick för sig att inte lämna deras dotter här, en klump började växa i min mage, inte pga dåligt samvete utan på den förtvivlan som det hela orsakade min sambo och deras dotter.

Klumpen ville inte försvinna utan exalerade i styrka och storlek allt medan jag blev piggare och piggare. Min sambo låg med ryggen mot och andades tungt, jag kröp upp bakom honom och lade min arm runt hans midja medan jag pussade honom på ryggen och bak i nacken, njöt av hans värme,manliga kropp och kände bara hur tårarna hotade att tränga fram, men jag blinkade bort dem.

Min sambo vaknade och bara mös av att jag höll om honom och pussade på hans rygg, han vände sig om och kramade mig, drog in hans lukt och njöt av det hela. Ibland måste man passa på innan barnen vaknar och kräver ens uppmärksamhet.

Superhjälte!

Min dotter kom fram till mig i bara trosor med sin rosa snuttefilt när jag plockade bort efter vår mysfrukost hon bad att få bli superhjälte, tur att man kan göra en mantel av snuttefilt och gummiband.
Så nu sitter hon helt slut efter alla sina superhjältsaktioner och får lite inspiration av den största superhjälten av dem alla, ja förutom mig då,nämligen Pippi.

Det behövs så lite för att barns fantasi ska sätta igång, tänk dig själv då du var liten du kunde sitta i timmar med en och samma sak. Helt uppslukad av det du gjorde för stunden, du kanske var polis, indian, eller bara en vanlig bonde? Du kanske var superhjälte?!

Jag blir så jävla less!

På att den enda ggn ber om en sak och vill att den ska respekteras, då blir det ett jävla hallå! Jag är väldigt open-minded, lyhörd,tolerant och försående. Jag försöker att göra mitt bästa genom att vara tillmötesgående allt bara för att olika situationer ska bli så smidiga som möjligt.

Sambon´s x fru hade tagit ledigt i dag för att åka ner hit med deras gemensamma dotter,sambon´s äldsta dotter sen ett tidigare äktenskap ville träffa sin syster då de inte ses så ofta och det kan jag ta! Men det jag inte ville var bara så enkelt och det blev så stort. Jag ville inte att x skulle komma in i våran lgh överhuvudtaget, jag framförde min önskan till min sambo. Konflikträdd som han är orkade han inte så upp för min integritet och min önskan utan tyckte att jag skulle ringa upp hans fd fru! Men hallå! Nä...det hade jag ingen lust till överhuvudtaget.

Får ett mess av min sambo där han skrivet att hans x fru liks förbannat var på väg hem till oss just i samma veva som jag skulle hämta min dotter! Jag kände att nä nu jävlar får det fan vara nog!! Vad var det hon inte förstod i min önskan?
Messar tillbaka att jag skulle hämta dottern och sen skulle vi till grannfrun och vara där till de åkte, svårare än så skulle det väl inte vara.


Det går närmare 1½ timme innan jag fick höra ngt av min sambo, han ringer och säger att x frun tar med dottern hem! Då brann det av och jag sa åt min stackars sambo

- Jag begärde så lite och om hon inte kan acceptera det så får det stå för henne, det är du som drabbas av att din dotter åker hem,inte jag. Är hon så jävla omogen att hon gör så här så kan hon dra åt helvete! Det kan du hälsa henne! Hur jävla gammal är hon egentligen, 14 eller??

Det går ytterligare närmare 30 minuter innan min sambo kommer hem ensam och säger att han måste gå ut och gå, han behöver tänka lite.
Ska jag ha dåligt samvete för att jag bad om en sak? ska jag må dåligt över att jag "ställde" lite krav och xét lackade ur och i ren jävla barnslighet drar hem dottern? Nä...jag ska inte ha dåligt samvete och jag ska inte må dåligt! Kunde jag ha gjort annorlunda och sett till att situationen blev en annan? ja...säkert, men nu stod jag på mig, var obekväm och högljudd och det kunde tydligen inte sambon´s x fru ta. Jag vet att hon sitter och "snackar skit" om mig till sambon´s äldsta dotter fröken W och hon den stackaren vet inte var hon ska vända sig.


Jag är så less på att ha ångest och dåligt samvete jämt,det är bara jag som drabbas av det och ingen annan. Men däremot tycker jag det är tråkgit att min sambo som knappt träffar sina barn drabbades så hårt då hans x fru satte den sidan till, ledsen att deras söta, underbara dotter drabbades, det erkänner jag.

Hur gör de??

Alla som har varit tillsammans typ for ever and ever, hur gör de? Jag menar...hur kan man veta vid så unga år som 16 att man har träffat the man of the dreams?? Hur sexigt är det med en lång drul med schimpansarmar, finnar i hela fejjan och en röst som hamnar i värsta falsettet så fort han blir nervös?
Min svåger och hans fruga träffades då han var 17år och hon 20år och de är gifta och har 3 döttrar, nu är deras åldrar 37år och snart 40år. Sweet Jesus!
Finns kärleken kvar eller är de mer som syskon? jag skulle då för allt i världen inte vilja känna att min älskade sambo är som min bror....yääääkkk! Inte för att det är ngt fel på min lillebror,men hallå!

Tänk dig själv, här har du varit tillsammans med samma snubbe sen tonåren, ni sitter och läser morgontidningen i era urtvättade morgonrockar som börjar repa upp sig, era barn har belamrat sig framför morgonbolibompa och har ni äldre barn så sover de. Där sitter ni och du kikar på din man som du tyckte var as snygg och jordens hotaste för si så där 15år sedan och nu börjar håret krypa upp och han har vikar istället för fluffigt hår a´la Joey Tempest, den sexiga magen har börjat svälla lite klädsamt och 3 dagarstubben som du älskade irriterar dig bara. Hur tänker de då? Jaha...det var mina 20år, jag lever med samma snubbe som jag träffade i min ungdom, vi har 3 underbara barn tillsammans. Dagarna rusar iväg med hämtning/lämning på dagis/skola, stressa till jobbet, jobba, stressa som en jävla gnu....hämta barnen tänka som en tok vad man ska ha till middag, laga mat,natta barnen....tvätta,städa,renbädda och så isäng för att pliktskyldigast ge sin sambo/make/a en godnatt puss.

Var tog deras drömmar vägen, var det det här de drömde om då de kom in i tonåren? eller hade de storslagna planer som att typ bestiga Mount Everest? bara för att nöja sig med att det enda de får bestiga nu förtiden är frugan efter sporten fredagkvällar?

De som väntade med att skaffa barn och "lära" känna varandra bättre, vad gjorde de då de visste allt om den andre efter ett antal koppar te/kaffe och in-och utvändandet av sig själva? Sparade de pengar och reste tillsammans jorden runt typ femtioelva ggr? eller harvade de bara på och väntade på att de skulle bli äldre och klokare och då skaffa barn?

Hur gör de? de alla som har varit tillsammans for ever and ever?!

Kärleksboost!

Man tänker så mycket då man är ute och går, jag kom på flera saker att skriva om. En sak var att hitta 5 saker om mig som jag gillar på min kropp. En liten kärleksboost till mig själv.
Så håll i hatten mina kära vänner, här kommer de!

1. Mina ögon...de visar verkligen vad jag tycker och känner för stunden. Ögon är verkligen själens spegel.

2. Min mun...med den kan jag göra mycket,både prata och tysta ; )

3. Mina bröst...de är lika schyssta som på en 20åring och jag är 33år = )Samt att de är en handfull stora, inte min hand då utan min sambos ; )

4. Min rumpa...liten, fast och klämvänlig.

5. Mina ben....de tar mig långt och de är rätt tränade,kunde varit värre *s*

Så...den här listan ska jag banne mig söka reda på de gånger min självkänsla dalar och är på väg rakt i backen.
Nu ska jag ut och gå, man tänker så mycket då man promenerar.

Ciao!

En elogé

Jag vill utbringa en elogé till alla rakryggade,ansvarsfulla mogna människor som står upp för sina fel och brister. Som inser att de också gör fel, så pass fel att det skadar andra i farten. Som inser djupet av ett förlåt.
Som har stake nog att ta mod till sig och tar ansvar för sina handlingar!

Jag är djupt imponerad av alla dessa människor,synd bara att de är så få.
Vad är det som är så svårt att erkänna att man gör fel? och vad är det som gör att det är så svårt att be om förlåtelse? Vad är ni rädda för, att verka sårbara och mesiga? Who gives a rat ass??
Jag har myntat ett nytt uttryck...stå för dina åsikter och fel så får du respekt!
Jag kan inte med människor som inte har ryggrad utan som slingrar sig som en hal orm så fort de blir konfronterade, hallå! Tror ni att jag tycker det är asballt att bli konfronterad eller att konfrontera? Nä..just det, men jag gör det iaf!
För jag tror på att stå för det man gör, säger och tycker, jag tror på att så länge man bara vet att det man gör känns rätt och riktigt så har man vunnit mycket!

Vad musik gör mycket

Musik har alltid betytt oerhört mycket för mig, ända sedan jag var liten så har jag lyssnat på orden och lyssnat på dess rytm. Känt hur det har pulserat i kroppen och ryckt i benen.
Förra sommaren så mådde jag väldigt dåligt och gick igenom en livskris som resulterade i sjukskrivning och utskrivning av sömntabletter för att få någon som helst sömn.
Då jag inte är något större fan av tabletter what so ever så tog jag dem varannan vecka, jag ville inte droga mig de veckor jag hade mina barn. Jag ville höra dem på natten om de drömde dumma hemska drömmar och grät efter mamma, jag ville vara klar i huvudet morgonen efter,så pass det nu gick med tanke på omständigheterna. Jag ville inte ha en bakiskänsla med tung huvudvärk hela dagen,så jag vet så här i efterhand inte om tabletterna var till någon större hjälp. Men den fanns där då tröttheten hotade att ta över totalt och bara det var en "trygghet" i sig.

Under den här perioden så hjälpte jag mina föräldrar att måla om huset inför den stundande försäljningen. Det var jag och min Mp3, vi var som ett...ungefär i symbios. En av låtarna som jag spelade om och om igen och fick mig att känna mig starkare var Scott Stapp sångaren från Creed med hans låt Justify. Hela sången bara kändes underbar och peppande, men jag minns att vissa rader var liksom riktade till mig,ungefär som om Scott hade mig i sina tankar då han skrev låten. Och de raderna gick så här.

-I don´t have to jusify the way I live my life.
-I don´t have to justify the reason I´m a live.

Det stämmer helt och hållet, jag ska inte behöva stå och försvara mig och mitt liv så som jag har valt att leva det! Jag tar dagligen en massa beslut på gott och ont, men då jag tar dem så gör jag det för att jag tror att de är rätt för stunden, sen så kanske det visade sig att - Nähä...det här beslutet kanske inte var så bra trots allt, men nu vet jag till nästa gång, eller så blir det en tanke fylld av glädje att jag tog rätt beslut!
Jag lever mitt liv och den enda som kan tala om för mig hur jag ska leva det på bästa möjliga sätt är jag och ingen annan!!

Sen ska jag fortsätta att lyssna på musik av alla dess former och musikstilar, det finns alltid något i varje låt, men jag ska erkänna....jag gillar inte Jazz,opera ryser jag av och sen kan jag inte med deathmetal...men det tar väl inte lång tid innan jag sitter där med ett leénde på mina läppar och njuter.
Men jag kan nästan lova att det lär dröja länge.

Nykär

Jag har blivit så där tokkär som man kan bli ni vet....inte i min sambo eller någon annan varelse för den delen, utan i en bok! Bli kär i en bok, hon måste vara knäpp tänker ni säkert. Men innan ni drar för höga växlar och dömer innan ni har läst klart, så ge mig en chans.

Boken jag läser och som har fått mig att bara känna WOW är ingen mindre än The secret (hemligheten) av Rhonda Byrne. I den så berättar hon det mänskligheten hela tiden har vetat om , men som de högre utbildade ansett sig vara till för dem, medan den större folkmassan som inte haft samma chanser fortsatt att trava på och harva i sina torra, steniga åkrar i hopp om att det de sår ska ge skörd. Helt ovetandes om att de kunnat förändra sin livssituation för att de har trott att så här ska det vara och så här kommer det vara.

Boken belyser att alla är fyllda av energier, du, jag,grannen, din hund...ja alla har vi energier som vi sänder ut till universum och andra människor. Det du tänker sänder du ut och universum är som en spegel som reflekterar tillbaka dina tankar och önskningar. Du är den enda som kan styra över ditt liv och det stämmer ju för ingen annan kan tala om för dig vad som är rätt och fel, för det som en annan tycker är helt upp åt väggarna kanske funkar för dig?!

Albert Einstein har sagt.
-Är det här ett vänligt sinnat universum?
Han ställde den frågan för att han visste om hemligheten och han drog nytta av den till sin fördel.
När du inser att universum är vänligt sinnat och du får det du önskar, då först kan du börja leva ett helt annat liv än det du lever nu. Du kan börja med att sända ut önskningar om det du vill ha, så kommer universum se till att du får det,genom att sända människor och saker i din väg (jag fick sin på ett häfte med utdrag från boken,det häftet följde med en tidning som jag aldrig brukar köpa, men jag har börjat tänka positivt och universum såg till att häftet kom i min blickpunkt och jag köpte den). Du behöver bara önska en gång ungefär som då du ska beställa efter i en postorderkatalog...du skriver ju bara dit en gång det du vill ha och så skickar du iväg det!

Men sen måste du också tro att du kommer att få det du önskar, tänk som ett barn...fantisera vad du ska ha tex bilen till, eller cykeln. När du börjar tänka positivt så sänder du per automatik ut positiva signaler och du drar till dig posivitet!Kan du linda in varje tanke med kärlek så blir ditt liv lättare. Enkelt eller hur?

Jag har rekomenderat den här boken till så många av mina vänner och min familj, min sambo är på mig hela tiden och undrar när jag har läst klart den?! Jag vill så gärna dela med mig av hemligheten till mina vänner, för att jag vill att de också att de ska få det de vill ha!

Litteraturjunkie

Jag erkänner, jag är en litteratur junkie av dess like. Har just rensat mitt sängbord på alla dessa tidningar, allt från Illustrerad Vetenskap till Amelia, Topp Hälsa, I form och allt vad de nu heter. Jag slet helt sonika ur alla tidningar som hotade att spränga mina stackars lådor som bågnade under deras tyng, så ut med skiten på golvet och lägga dem i högar....spara till vänster och slänga till höger...den högra växte och växte i takt med att lådorna blev tommare och tommare. Jag vet inte hur många gånger jag gick in i barnens rum och slängde dem i den stora svarta sopsäcken vi har ståendes utan någon som helst ånger eller panik.
Ner med alla tips om smalare midja på 6 veckor, så går du ner 7kg på 7 veckor, trolla bort 5kg med rätt sorts kläder, bikinsmal redan nu.


Alla tips står mig upp i halsen, som vi konsumenter inte blir nog bombarderade och övertygade om att Just den här metoden är den bästa för att förlora dina julkilon som påpassligt har hamnat just runt din midja och ligger där och bara jäser över byxlinningen. Det finns inga mirakelmetoder för att gå ner i vikt, utan bara sunt förnuft av matintag och motion. Gå gå gå gå....gå ner i vikt och du får både frisk luft och känna hur dina muskler arbetar...det enda du behöver införskaffa är ett par schyssta skor som bär dig över stock och sten allt medan du bränner kalorier och mår bättre.

Jag brukar vara en samlare av litteratur, kanske för att ordens betydelse har haft en sådan stor inverkan på mig ända sedan jag var liten.
Det var jag och böckerna...där kunde jag använda min fantasi och leva mig in i karaktärernas dilemma, väl och ve. Jag skrev ofta dikter som liten....har kvar en del som jag tar fram emellan åt och läser igenom, läser och begrundar över hur en tonåring kunde känna sådan smärta i så unga år, en tonåring som inte ens hade lärt sig av världen utanför. Men som verkade ha hela världen på sina axlar och som ville göra allt för att hjälpa andra, även om det blev på bekostnad av henne själv.

I dag har jag en helt annan distans till alla runt om kring mig, visst...jag hjälper mer än gärna mina vänner. Men jag har lärt mig att sätta ner foten och säga Nej! Utan att känna att jag behöver ge en förklaring, kan de inte ta mitt Nej, så är det deras problem och inte mitt. Jag känner att jag måste lägga ner energi på det som betyder mest i mitt liv, nämligen först och främst mig själv, sen mina barn och så min sambo. För att jag ska bli en bra människa,mamma och sambo så måste jag själv må bra innerst inne. Och det kan jag inte göra så länge som jag ignorerar kroppens alla signaler utan att ta dem på allvar, jag har struntat i mig själv alldeles för länge och nu är det på tiden att även jag får känna harmoni,glädje och kärlek i mitt liv.

Jag har lärt mig att säga till då jag inte orkar lyssna på andra människors negativitet...det suger musten ur mig, de får helt enkelt vända sig till någon annan om jag känner att det är mig överväldigat. Oj..vad jag mår bra då jag hänvisar vidare och inte behöver hjälpa allt och alla andra!
Jag läser olika böcker om att stärka din självkänsla, att hitta ditt inre och få en harmoni och jag kan säga att Nu...först nu så är jag mottaglig...vissa böcker har stått i mijn bokhylla och samlat damm, jag har självklart studerat deras ryggar och funderat, funderat på om jag ska läsa dem och ta åt mig. Men så har jag vänt dem ryggen och gått min väg, för någonstans i mitt undermedvetna så har jag förstått att just nu var jag inte redo, men kanske en annan gång.
Och det är jag nu!

Ungdomar ta ansvar!

Vad jag blir less på vissa ungdomar, de som tror att allt blir serverat och att man driver att jävla hotell! Min sambos dotter har ju flyttat till oss, hon är van att hennes mamma plockar efter henne och självklart tror hon att det blir sammma ska här. Inte hennes fel att hon har curlingföräldrar (ledsen älskling....men du har svårt att vara konsekvent & du har svår att ta konflikter)
Jag och fröken W gjorde tacos medan min sambo spacklade i mina barns rum inför ommålningen. När vi ätit klart så bad sambon fröken W att ta hand om disken efteråt.

Grannfrun skulle hjälpa mig tona håret i kväll och sa åt mig att ta mig ut ngn ggn så att det inte skulle bli så sent, jag plockade undan och ställde på diskbänken. När jag nästan är hemma ser jag fröken W komma ur vår port, antagligen på väg till hennes kompis J. Jag ropar åt henne och frågar om hon diskat undan.

-Nä...säger hon och så går hon, jag känner hur irriterad jag blir....kanske inte på henne, men mest på hennes far. Jag hinner bara ta av mig skorna i hallen och frågar i samma veva.

- Har inte fröken W tagit hand om disken fast hon skulle?
- NÄ....hon skulle till J och se Idol.
- Oki..men jag har varit ute och gått 1tim och 13 min, vad har hon gjort under tiden??
- Hon satt till 19.10 (observera då hade jag varit ute i 40 min redan) sen ringe J och bjöd över henne, så hon har duschat och fixat till sig.
Uj....vad irriterad jag blev! GAHAHAH vad är det med ungdomar nu för tiden?

-Tycker du att det är helt Ok att hon bara gick utan att diska fast hon skulle göra det?? jag förstår att hon gärna vill umgås med J....men jag har inte tänkt plocka efter henne som hennes mor gör, det kan hon fetglömma!!
- Jag sa att hon är tvingad att diska i morgon, här märker min sambo att jag är mer än mottligt road.

Jag kommer att prata med henne och säga vad det är som gäller i det här hushållet, hon är så jävla kåt på att flytta hemifrån, men hon kan inte tvätta,inte vika tvätten, inte laga mat, plocka bort efter sig eller ngt annat. Så om inte vi lär henne, vem fan ska då göra det?? Ja inte blir det då hennes curlingmorsa som hotade henne med
-flyttar du till pappa får du bara komma hem 2veckor i sommar, jag kommer inte att övningsköra med dig.

Hallå....säger man så till sin 16åriga dotter?? Jag hatar då kassa puckade föräldrar använder sina barn som slagpåse och hotar dem för att få som de vill!! För i helvete..ni har satt dessa barn till världen,se då till att uppföra er som vuxna och ta erat ansvar!

Är det bara jag och vissa få som vågar ta ansvar, vågar säga till mina barn och andras barn för den delen? Är det bara jag som vågar vara konsekvent och ställa vissa krav? Nu snackar vi inte om ngt militärläger...men de måste lyssna på mig,likväl som jag måste lyssna på dem. Det handlar om respekt vuxna och barn emellan!

Plastiken

Har varit uppe på plastiken i dag, har gjort en bröstreducering för 2½ år sedan och där mina fina hudfärgade ärr ska vara, så har jag fått illröda,hårda bulliga keloider. Keloider är kroppens sätt att läka och fixa ärr, fast det inte behövs längre. Jag gick över 1år med sådana hemska,onda ärr till jag gav upp och kontaktade plastiken för att få hjälp, en underbar ST läkare kollade och kände på mina keloider och förstod att jag hade jätteont, han hade ett förslag och det var att sticka mig med en nål och spruta in cortison i ärren!!!

Ja..vad ska jag göra, desperat som jag är? så det var bara att lägga sig på britsen med vänster arm över huvudet och bita ihop och det behövdes, för jävlar vad ont det gjorde. Jag skrek och grät om vartannat medan kallsvetten rann och jag blev alldeles rödflammig på bröstet och upp mot halsen. Min mormor lärde mig att vill man vara fin, får man lida pin. Men ingick det cortisonsprutor i ärrvävnad? det måste jag isf ha missat totalt.

Hela 5 behandligar stod jag ut med, men sen fick det banne mig vara nog. Sista försöket att få keloiderna att mjukna upp skrev min underbare ST läkare ut Mepiform, ett slags silikonbehandlat plåster som jag skulle klippa och klistra över mina ärr, även dem som inte gjorde lika ont som de under brösten. Så jag hämtade ut plåstren på apoteket och gjorde som DR.Andersson sa, jag har klippt och klistrat och förbannat att de ska behöva sitta som en världskarta över mina annars så schyssta boobisar som jag blev så stolt över då de var upplyfta och förminskade.

Förra veckan gav jag upp och kände - NÄ...nu är jag less på att plåstra mina bröst, jag har gjort det i över 2år och läkaren sa att jag skulle behöva plåstra 6 mån som minst och 12 mån som mest!
Ringde helt sonika till plastiken och förklarade mitt problem för en uska, sa att jag ville träffa DR. Andersson. Hon bad om mitt persnr och kikade lite i deras journaler. Så återkommer hon med kommentaren
-Du fick en remiss hit -02 och remissen gäller bara 1år
-2002? jaha...här fick jag lite hjärnsläpp, men fann mig ganska så snabbt och sa att JAG MÅSTE TRÄFFA DR. ANDERSSON. Beskrev mitt problem och verkligen belyste hur jävla ont jag har!

- Men kan inte din husläkare på din vårdcentral hjälpa dig?
Här började jag tappa tålamodet, vad var det hon inte förstod i min utförliga beskrivning?! Så jag tar ett djupt andetag och lugnar ner mig innan jag säger.
- Nä...hon kan inte hjälpa mig med det här problemet, jag har så pass ont att jag måste hålla i vänster bröst då jag vänder mig i sängen på natten,det känns som ngn kör in knivar i ärret, så....jag MÅSTE ha en specialist.

Att man ska behöva BETONA sina meningar för att det ska hända ngt? Fan..hade jag varit karl så hade de fasen hittat en tid i samma veva jag öppnade munnen.

Hon blir tyst en liten stund och säger sen,- jag ska se vad jag kan göra...*paus*
- Vi har fått ett återbud nästa tisdag kl.09,30
- Jag tar den!!

Så idag har jag träffat DR.Andersson och förklarat hur ont jag har, men även att Mepiformet hjälper en del. Så...av med bh´n och sitta där på britsen medan han lyfte på mina små 20åriga meloner, han håller med om att det borde ha hjälpt mycket bättre än vad det har gjort, han hämtar en kollega som är bättre på det här med hud.
In kommer en ung donna (hon kan inte vara mycket äldre än mig)sätter sig brevid mig på britsen och kikar på ärret under vänster bröst och kläcker ur sig.
- Det ser inte så farligt ut! Vad då ser inte så farligt ut? hur fan kan ngn som inte har problemet uttala sig om en sådan sak??? Så min tunga slant och jag kläcker ur mig.
-Nä...det kanske inte gör det, men jag har förbaskat ont!

Hon tittade bara på mig och sade ingenting. Touché till mig! Ha....kom inte här och prata över mitt huvud och säg vad som gör ont eller inte, jag känner väl min kropp bäst!

De kommer fram till att jag ska få cortisonspruta, MEN de ska bedöva området först. Jag känner hur kallsvettig jag blir och ångesten kommer krypandes allt medan som jag försöker hålla upp en cool fasad, fast den briserar rätt så snabbt och jag frågar DR. Andersson hur snabbt bedövningen verkar och får det lugnande beskedet att den verkar på en ggn.

Så det blir bara till att lägga sig ner, andas djupa långa andetag och blunda. Det gör ont då DR.Andersson sticker in nålen och det känns då han sprutar in bedövningen...men oj...vad fort den verkar. Härligt...
Han sticker 2 ggr till (tror jag, var lite bedövad) innan han sticker och sprutar in cortisonet. Och det gick som en dans, kändes inte alls!
Så det blir till att klä på mig bh och pike tröjan och tacka honom. Går ut och får en ny tid om 1mån, under tiden så får jag fortsätta att plåstra med Mepiform.

Så..få se nu om det dumma lilla illröda, hårda ärret kallat Keloid ger upp kampen och inser att jag inte behöver läka snitten efter läkarens skalpell?
Ja...det är väl bara att inse att jag är en keloidmänniska. Tror jag ska presentera mig som det.

-Hej...jag heter Sara Karlsson.
-Hej jag heter Keloid.

Ett anonymt mail

Jag fick ett anonymt mail i min mailbox här i veckan, i ämnesraden stog det ingenting och som avsändare ett för mig fullkomligt okänt namn, hade helt allvarligt tänkt att deleta det utan att ha läst, men det var ngt som väckte min nyfikenhet och jag öppnade upp mailet.

Hej!

Jag blev nyfiken på hur du har det, jag är en person ur ditt förflutna. Jag hittade din mailadress på nätet och blev som sagt nyfiken

Mvh

Så stod det, asså....hallå...man kan inte skriva så till mig!! Jag fattade ingenting, jag hann berätta både för mina systrar och en av mina vänner om mailet. De undrade ju oxå så klart vem mailet var ifrån.

Jag svarade lite diplomatiskt och undrade ju så klart vem personen bakom alias var, i och med det mailet så startade en katt och råttalek av dess like, det skickades mail till höger och vänster och jag räknade till 13 inkomna mail från denna anonyma person. Jag var helt blockerad i huvudet och kunde inte för mitt liv komma på vem det var! I ett av mailen ville han att jag skulle ställa en fråga som bara han visste om.

Jaha....jag skickade iväg en fråga - vad hetter våran hund då jag var liten? ja...jag vet...men jag har ju ingen aning om när vi kände varandra.

Svaret kom snabbt....oj...den frågan gällde ju inte dig och mig, kan du inte ställa en ny fråga?
Vad har du för minnen ; )

Jag svarade lite snyggt....ehhhh..då jag inte har fått ngn som helst bekräftelse på att du är den personen som jag tänker på kommer jag inte dela med mig av mina minnen, så blir det.Tyvärr.

- vi har inte hörts sedan vi sågs sist.

-Nähä! Det menar du inte? kan du säga var vi sågs och för hur länge sedan??

- Det var för 12 år sedan, men jag säger inte var, för då blir det för lätt.

I den sekunden så insåg jag vem det var, och då jag gjorde det blev jag högröd i ansiktet och med en puls som hette duga kom fram till vem det var bakom alla mailen. Jag skickade iväg en förfrågan om det nu var den personen jag tänkte på,fick med både för-och efternamn, var han var ifrån och vad hans mamma heter, medan jag väntade på svar som bekräftade mina misstankar sprang jag ut i köket efter ett glas vitt vin. Till svar fick jag....om det nu visar sig att jag är den du tänker på, ställ då en fråga om jag kan svara på.


Så jag ändrade det till, vad heter min äldsta bästa vän? för om det nu var han jag tänkte på, så borde han ha ngn som helst koll.
- Jenny kanske?

Nä...inte hon....utan en annan.

-VA`? hetter inte hon Jenny, hon som var tillsammans med en norrman??

- hahahah...skrev jag tillbaka....Jenny kommer du ihåg som var tillsammans med en norrbagge, men inte hon jag lärde känna då jag flyttade ner till .....

-Maria kanske? ähh...nu har jag snart gått igenom hela almanackan.

Jag ställde då en fråga till honom. En fråga som bara han kunde ha vetat om.

- Var bodde vi då vi flyttade ner till.....från....??

Och då kom det.

-Gammelvägen och det var en 1a på 30kvm

BINGO!

Denne för mig anonyma människa hade helt plötsligt fått ett namn och ett ansikte.
Det var min livs första största kärlek som hade sökt reda på mig, fast han är gift och har två barn så har han tänkt på mig,hur det gick för mig efter vi gjort slut.

WOW...det var min första spontana reaktion och tanke, här kommer ett mail nerdimpandes från killen med stort K. Han jag förlovade mig med, älskade över allt annat och såg en framtid med,men som var rent ut sagt ett stort svin och behandlade mig jävligt illa! Så illa att jag bröt vår förlovning fast jag fortfarande älskade honom,men det var bara av ren självbevarelsedrift, för att jag skulle överleva som person och ha ngn som helst självkänsla kvar. När jag med omtumlande känslor inser att det är han, så ringer han på min mobil.

Jag minns knappt vad vi pratade om, men det jag minns var att hans röst inte hade ett endaste spår av sin barndoms dialekt, att han lät så mogen,säker och trygg!
Det minnet hade inte jag av honom, utan det jag hade som minne var en sunkig,kass,destruktiv bild av oss tillsammans, hur vi sårade varandra, ett förhållande som byggdes med innerlig kärlek, men som kom att kantas av svartsjuka,ilska,missförstånd och elakheter.

Vi pratade en kort stund,innan jag tyvärr fick avbryta och säga att jag var ju på väg ut med en polare. Han lovade ett långt mail till det jag rumlade hem på natten.
Så lägger vi på och jag är fortfarande helt ställd. Ringer min vän och ber om ursäkt att jag 1 timme sen inte har kommit iväg en, säger att det har hänt lite saker den sista timmen men att jag berättar då jag kommer till henne. Slänger på mig cykelhjälmen och cyklar som en besatt ner på stan.
När jag kommer innanför dörren hos min vän så ser hon på mig att ngt har hänt.

- vad är det som har hänt, är det MR. A??
-nä...det är det inte, men jag ska ta av mig skorna först och sen berättar jag.
När jag väl kommer in i vardagsrummet så sätter vi oss ner, jag berättar i korta drag om mailen och vem det var som skrev dem.
Medan vi sitter där så kommer jag på att vi pratar svenska inför hennes tyske pojkvän, ,jag ber om ursäkt men han säger att det är helt Ok.

Efter ett tag så "tvingar" jag honom att öppna upp sin laptop och jag läser mailet som xet skrev. I det berättar han lite kort om sitt liv, hur han fått kontakt med sin pappa och att han blev en hel person. Han erkänner att han hade behandlat mig illa under vår tid tillsammans, hans svartsjuka och ilska förstörde vårt förhållande. I mailet ber han om ursäkt och då jag läser det gråter jag, jag gråter över att han 12 år senare har kommit till insikt att han behandlade mig illa, gråter över att han tog mod till sig och sökte reda på mig, hans första största kärlek som åkte på hela skiten allra först. Gråter över att jag äntligen kan lägga det bakom mig, inte så att jag har gått och tänkt på det dagligdags...men nu och då har det kommit tankar på hur han har det nu för tiden.
Medan jag sitter där och torkar tårarna så blir min vän alldelse tårögd och rörd över hans mail.

Ett mail som did rock my world! Ett mail och ett samtal som kommer att påverka mig länge här framöver. Men jag är så glad över att han äntligen har mognat och verkar må bra.
Igår så berättade jag kort om mailen för min sambo, jag lever med honom nu och jag vill att han ska vara delaktig i mitt liv. Även det som tillhör det förflutna.