*Kaos i huvudet*

Det är ett enda stort kaos i mitt huvud just nu,sedan jag och S hade samtalet här om natten så känner jag mig så jävla kluven. Som om det inte vore nog har min fling eller ska jag kalla honom för en långvarig dejt, som jag hade innan jag träffade S gjort slut med sin flickvän och det har rört om en massa känslor inom mig som jag inte visste fanns! Jag vet varken ut eller in och är så nära gråten hela tiden och vet inte var jag ska ta vägen. Ringde till K som är socialsekreketare,gammal vän till mamma och pratade lite med henne, hon skrattade och sa att hon bara hade väntat på att S ska flytta från mig, självklart bad hon om ursäkt då jag sa att jag hade mer att berätta.
Drog hela historien kort för henne och hon förstod att jag inte vet varken ut eller in. Hon kommer ringa mig i kväll och så vill hon att vi ska träffa henne och prata så vi får reda ut saker och ting.

Måste ju erkänna att ett sådant kaos som det har varit under det här hela första året har jag ALDRIG och då menar jag aldrig varit med om i hela mitt liv!! Fan..man ska vara lycklig och nykär..ingen eller inget ska kunna komma och störa i våran lilla kärleksbubbla. Men det känns som vi inte ens haft tillåtelse att kliva in i den och bara dansat runt på rosa små fluffiga moln, utan vi hamnade mitt i korselden på en gång och det kan knäcka vem fan som helst!
Jag vill kunna känna lycka och glädje,kärlek och harmoni utan en massa jävla x fruar som bråkar, en svårmor som man helst vill hänga upp i ett träd och låta henne hänga där till hon ruttnar, utan massa jävla jobbiga trångsynta,snäva,fördomsfulla syskon till S som bara dömmer på förhand utan att ge mig en enda jävla chans.

Den här flingen eller vad jag nu ska kalla honom vet inte ens om kaoset i mitt huvud och känslorna inom mig som åker som en tornado hela tiden och inte verkar lägga sig. Jag bara måste prata med S om det här...känns så jävla falskt att låtsas som inget har hänt. Iofs har inte J's seperation med det hela att göra...men det har ju onekligen rört om en del i mitt liv.
Och jag gör nästan vad som helst för att reda ut den här skiten, för just nu så mår jag inte bra av att känna så här och jag vill inte ljuga, varken för mig själv eller för min älskade S. Det blir så falskt och är det något jag inte klarar av är det att leva i en enda stor lögn. Har gjort det för länge och jag har lovat mig själv att aldrig mer hamna i den sitsen att min liv består av en enda stor lögn.

Men jag vet att det här kommer att ordna upp sig till det bästa.