*Almost over*

Igår var det verkligen kris med stort K. Herre min Gud vad det var fucking close att det var over for ever and ever. Det var så illa att S tom berättade att han tänkt flytta till en egen liten lägenhet.
Jag grät så jag skakade, S grät och var allmänt förtvivlad.

-Det låter som jag redan har flyttat ut, snyftade han.
-När din tanke har fått fäste hos dig och börjat växa till ett beslut, så blir den sann och verklig så fort du öppnar munnen och talar om för mig ditt beslut.
Jag gråter så jag skakar och tårarna tar aldrig slut. Jag fortsätter medan jag gråter och snorar.
-Vet du S, jag har bara väntat på det här...att du ska säga något.
-Jag har kännt på mig det här det senaste 3 veckorna, jag HATAR att jag ska veta om saker innan folk ens säger något till mig. Jag vill också bli jätte förvånad och säga - Nähä...det visste jag inte! Men jag minns inte senast jag blev förvånad, jag visste om Fru K´s båda graviditeter innan hon hade sagt det till mig! Jag visste om att J hade träffat K långt före de hade träffats och långt innan han sade något till mig.
-Ska du flytta ut så får du berätta det för mina barn, - Satan...hur ska R ta det här? mina barn älskar dig och det här kommer bli en katastrof för dem snyftar jag helt förstörd. Jag skiter i vad min familj och mina vänner säger..jag vet att de blir ledsna...men de jag tänker på i första hand är barnen. Det blir alltså andra gången de ska gå igenom en seperation. Jag gråter så jag skakar...jag snyftar och snorar allt medan skallen värker av all psykisk påfrestning.
Jag tittar på S medan tårarna rinner nerför mina kinder och säger.

-Jag vet när folk inte tycker om mig, minns du första gången vi hade varit och hälsat på din mamma och jag sa - Din mamma tycker inte om mig?!
Vad rätt jag hade då hon erkände det när vi sov över där senast. Och jag hade rätt än en gång.
-Jag är så less på att det ska storma kring oss hela tiden, är det inte dina x fruar så är det din mamma,är det inte din mamma så är det dina syskon och så snurrar det på i oändlighet och jag känner att det bara är för mycket och jag orkar inte med det.
- Det enda jag vill ha är lugn och ro, få vara lycklig och må bra. Men det verkar som ingen av dina x fruar tillåter dig gå vidare och ingen i din familj verkar gilla att vi är tillsammans! Och det tar på...men nu ska jag sluta bry mig om dem överhuvudtaget!

-Vet du...min familj kan dra åt helvete! Jag vill inte ha med dem att göra för att de har behandlat dig så oerhört illa!!
-Du har peppat mig så oerhört mycket,du har fått mig att komma till insikt. - Jag har ljugit i hela mitt 39åriga liv, för mig själv och för alla andra.
-Du har fått mig att stå upp för mig själv,tro på mig själv och lärt mig säga NEJ!

-Älskade underbara S, jag vet att det inte är lätt att hamna i den situationen som du befinner dig i nu...du kommer få kämpa hårt och du kommer få en del smällar genom resans gång. Men jag finns här hela tiden och stöttar dig fullt ut hela vägen.
-Nu är det på tiden att vi tillåter oss att vara lyckliga,få känna lugn och harmoni. Ska jag vara ärlig så kan din mamma,din syster,dina bröder och dina x fruar dra åt helvete!!!

-Vill de sitta i deras hyddor uppe i urskogen och snacka skit om mig (oss) så får de göra det. - Jag riskerar inte att springa in i dem på närbutiken eller på samhället.
-Jag vet varför de inte tycker om mig och det är av den enkla anledningen att jag säger vad jag tycker och tänker, jag står för det och jag backar inte vid en strid.
- Jag har temprament och kan bli arg och förbannad...men jag inser då jag gjort fel och ber om ursäkt. Jag är konsekvent och ställer krav och det är ingen av dem van vid.
-Är jag den förste som har ifrågasatt och sagt ifrån till din mamma?
-Ja..du ska se att du har satt igång en del tankar hos både mamma och mina syskon. De vet att mamma beter sig fel men har bara accepterat det.

-Vill hon håna,tryck ner och hunsa andra för att höja upp sig själv så får hon göra det,men jag har inte tänkt bli utsatt för det.


-Det är jag som har tagit det här beslutet och jag står för det! Min brorsa S sa det att han inte känner igen mig...han vet inte var han har mig längre. Och det tack vare dig, du får mig att stå upp för mig själv och för det är jag dig tacksam!-Jag älskar dig och vill inte flytta härifrån, jag vill satsa på oss och våran framtid.

Vi går och lägger oss kl.01.53 i natt...när vi kryper ner i sängen så ligger vi på varsin sida långt ifrån varandra.
-Älskar du mig? frågar jag där i mörkret.
-Ja..kommer det viskandes.
-Men om du älskar mig varför ligger du där borta? Kan du inte komma och lägga dig bakom mig?
Jag märker hur S masar sig närmare och så ligger vi där som några fån och ingen säger någonting. Till S frågar.
-Får jag hålla om dig? Självklart får han det och så somnar vi alldeles utmattade och trötta.