Alla enastående ensamstående mammor!

Jag har själv suttit den sitsen att jag har varit enastående ensamstående mamma till 2 underbara barn. Jag och xet separerade februari-04 då våran dotter bara var 6 månader gammal. Där satt jag ensam med 2 små barn och krossade drömmar om en "kärnfamilj". En kärnfamilj där föräldrarna älskade,uppskattade och respekterade varandra och barnen. En familj fylld med kärlek,ömhet och förtroende, en familj som höll ihop och som strävade åt samma håll. Men barnens pappa växte aldrig in i rollen som ansvarsfull förälder, utan han tyckte det var coolare att hänga med polarna på krogen var och varannan helg. Jag märkte att han distanserade sig allt mer ifrån mig och då jag var gravid med dottern och plugga de till uska medan jag tog hand om sonen och hemmet så gled vi allt mer ifrån varandra. Jag försökte prata med honom, komma med olika förslag på hur vi skulle lösa det hela. Flytta till varsin lgh men fortsätta vara tillsammans, prata med en familjerådgivare you name it! Men xet vägrade alla förslag som jag lade fram, antingen var han för svartsjuk för att jag skulle få bo i egen lgh, eller så var han stor på sig och ansåg att vi skulle lösa våra problem själva utan en tredje part inblandad och slösa en massa pengar.

Men det funkade ju inte att prata med varandra, vi pratade om varandra!! Under hela dotterns graviditet så kämpade jag för att det skulle bli ngn förändring åt det positiva hållet! När så dottern föddes i juli-03 så var det sista försöket att få det hela att funka. Dödsstöten kom då jag berättade för mitt x att jag hade ringt både soc och kollat på en lgh. Då jävlar fick han eld under baken xet mitt!! Då ville han sååå gärna att vi skulle reda ur våra problem, jag ville ge det en chans men xet fick ringa och boka tid. Vi fick en tid i jan-04 hela 2 månader bort!!
Under den tiden så firade vi jul och nyår tillsammans,lekte "lyckliga familjen" medan jag iaf trasades sönder inombords. "Trösten" i det hela var att min syster och hennes sambo också skulle flytta ifrån varandra. Jag och min syster ringde och pratade med varandra, kollade vilka veckor det var tänkt att ha barnen så vi kunde ha samma veckor. Bara för att kusinerna skulle få en chans att få umgås med varandra.

Första och sista besöket på familjerådgivningen var en katastrof! Vi hade ju redan bestämt att vi skulle flytta ifrån varandra, så samtalet gav noll och intet. Sen flyttade xet ut 2/2 till en lgh som låg 15 min prommis från mig och barnen. Vi hann bara flytta ifrån varandra och bo på varsitt håll i hela 2veckor då mitt x kommer och säger att han har träffat en ny! Gissa om jag höll på smälla av?! Och än värre blev det då jag fick veta vem det var. Det var xets fd brud som hade innan mig,han hatade henne över allt annat och snackade en massa skit om henne under vår tid tillsammans. Jag kände mig både kränkt,arg,ledsen och besviken att jag var så lätt att komma över trots 2 barn och närmare 5år tillsammans.
Det gick ett kort tag så flyttade fanskapet in hos mina barn och xet!! Hon var ju inte riktigt klok i huvudet och nu säger jag inte det bara för att...utan det var så illa att folk undvek henne på stan pga saker som jag inte orkar gå in på här.
Efter 8 månader så insåg xet att hon inte var mycket att hänga i julgranen så han gjorde slut!! Tror ni han hann vara ensam ngn längre stund? Nä..precis! Han var singel i hela 2 månader innan han skaffade tjejen han har barn och hus med idag. Allt medan jag pluggade som en besatt för att bli klar uska samtidigt som jag tog hand om barnen helt på egen hand! Jag lämnade knappt bort dem för barnvakt (hände ytters få ggr) jag lärde känna nya människor och jag lärde känna mig själv.

Medan jag stretade och jobbade för att få det hela att gå runt så lallade xet vidare med sitt liv. Men jag känner så här i dag, jag har varit helt ensam med mina 2 barn i nästan hela 3år varannan vecka, jag läste klart till uska på 2 terminer istället för 3 terminer, jag har cyklat/gått till-från jobbet 8km bort då jag är utan körkort. Jag har cyklat med fulla matkassar som hotat att välta cykeln i snömodd,regn och sidovindar. Jag har gått och gått överallt med barnen i dotterns vagn, buss är ngt som jag nästan aldrig har åkt. Bara krångligt med alla tider att hålla reda på, trångt och jävligt i bussen då den har varit överfull, svettigt och högljutt av finniga tonåringar som pratat över halva bussen med höga falsett röster.

Nu när jag är i ett samboförhållande så har jag fortfarande kvar enastående ensamstående singelmammor i min vänskapskrets. Jag beundrar dem för deras kamp,deras kamp för att deras barn ska få ha det bra, deras kamp mot puckad idioter till x. Jag har varit med som stöd under en rättegång gällade vårdnadstvist, jag har fått sms av en vän som just klev ut från tingsrätten och som vann och fick ensam vårdnad över sin dotter,hennes pappa får inte ens umgängesrätt. Jag har tröstat en nära vän som en en ggn har blivit dumpad av kärleken i sitt liv! Jag vet vad de går igenom och jag glömmer det inte i första taget!! Jag kommer aldrig glömma ångesten och oron som höll mig vaken om nätterna, oron över räkningarna som hopade sig,oron över att pengarna inte skulle räcka till mat och kläder åt barnen. Ångesten att barnen fick vara sjukt långa dagar på dagis,stressen som höll på knäcka mig totalt. Även om det var en jävligt jobbig upplevelse så vill jag inte vara utan den för allt smör i småland. Det är de här åren och erfarenheternas som format mig till den jag är idag. Nu är jag sambo med allt vad det innebär, hans barn och mina barn, hans x fruar och min x sambo i en salig blandning. Irritation över knäppa puckade x som jävlas i tid och otid,besvikelsen över att S x fruar nekar honom sina barn. Men jag tar det så länge jag känner att vi står enade och tillsammans fixar vi det här!

Så mina kära underbara enastående ensamståenda singelmammor, jag beundrar er för erat jobb för att era barn ska få må så bra som möjligt! Ni fattar nog inte hur starka ni är, men tro mig. Det är just det ni är, glöm ALDRIG det när det känns som värst!!