Barnledig vecka

Förstår inte varför det ska vara så svårt att samarbeta med mitt x, för några veckor sedan fick jag ett sms av honom där han tyckte att vi ska försöka ha några likadana regler och rutiner för barnens skull. Ända sedan vi separerade för 3½ år sedan har jag påpekat att vi bör ha just det, men han har vägrat i sten och vad ska jag göra? Kan ju inte tvinga honom precis, i allafall så svarade jag honom att jag har tänkt maila honom rätt så länge angående det. Blir så förtvivlad då vi inte kan uppföra oss som vuxna utan ska hålla på att ägna oss åt en massa pajkastning som de värsta små barnen, herregud! vi klarar oss, men barnen..det är ju de som far illa. De ser och förstår mer än vad vi fattar, så det är våran förba** plikt att uppföra oss normalt!

Så här i förra veckan var sonen så otroligt ledsen att han bara grät, kunde inte sluta. Han bad få ringa sin pappa och prata lite och självklar fick han göra det. Han hulkade och snorade fram att jag och xet är deras riktiga föräldrar, jag hörde ju aldrig vad xet svarade men när samtalet var slut så kom han förbi och vi satte oss med barnen i köket och pratade. Min sambo är bara så underbar, han gick undan så att vi fick prata bara vi fyra. Närmare 1 timme så satt vi och pratade fram och tillbaka,barnen fick göra sina röster hörda och vi lyssnade. Jag frågade vår son om det inte var så att mamma och pappas uppförande var det som han var mest ledsen över, och det är det ju!
Förklarade för honom att det INTE var deras fel, utan vårt fel. Att mamma och pappa betett sig som barn men att vi har bestäm att vi ska uppföra oss som vuxna, vad glad sonen blev då han fick höra det, hela ungen bara sken som en liten sol.
När xet nu gick så lovade jag att maila vad vi i familjen hade kommit fram under vårat familjemöte, lite regler och förhållningssätt. Glad i hågen satte jag mig och skrev ett långt mail, där jag även påpekde vikten av att samarbeta över veckorna, att inte vara så envis och "trångsynt" om barnen får för sig att te x hälsa på sin pappa på mina veckor, så länge jag och min sambo inte har planerat in något och xet och hans tjej inte har något för sig så tycker jag det bara är sunt att bjuda till för barnens skull. Trodde i min enfald att han tyckte likadant,men där bet jag i det sura äpplet = (

Förra veckan var det tydligen ok att sonen var hos dem i 5 timmar för att slita tapeter och spela Playstation medan hans lillasyster var med mig och mös, men i morse då jag ringer och frågar om det är ok att ta med barnen upp på en äventyrspark med en vän och hennes son, så kunde dottern haka på. Hon blev jätteglad, men då sonen hörde att hon skulle få åka med så ville så klart även han följa. Sa åt honom att för mamma är det helt ok, men att han skulle fråga sin pappa. Då han frågar om det är ok så kläcker xet ur sig
- men vem ska vara hemma med pappa då??
Där höll jag banne mig på att flyga i taket, hur f** kan man säga så till sin knappt 7åriga son?!
Sonen svarade att det kan ju xets tjej o deras nya bebbe vara (smart sagt grabben min!)
Men då svarade xet.
- Om ni ska vara hos pappa, då vill jag att ni ska vara här, annars kan det vara!

Oj..där brann det av för mig och jag KRÄVDE att få prata med xet han ville först inte, men jag gav mig inte utan tryckte på att jag MÅSTE få prata med pappa. Tillslut så kom xet till telefonen.
Jag fick verkligen sansa mig för att inte vara elak och typ dumförklara honom, så jag bad honom helt lugnt att INTE ge barnen dåligt samvete, trodde han skulle börja käfta emot men det gjorde han inte *förvånad*
Men jag fick mig ett tjuvnyp för han tyckte jag var otaktisk som ringde dit och bad om att få låna ett barn. Förklarade att sonen fick åka iväg ensam till dem fast lillsyrran gärna ville haka på. Lite rättvisa får det lov att vara, men vill sonen följa med så har jag inga som helst problem med det.
Fick ett surt svar att jag fick se hur många barn som jag fick med mig då jag kom för att hämta dem.

Suck...vad säger man?! Jaja..orka lägga ner en massa energi på xet som kan läggas på annat, har gjort det alldeles för mycket i mitt liv och det är bara tröttsamt.
Under den här tiden som ensamstående mamma varannan vecka har jag lärt mig ett och annat, jag VET att jag klarar av att vara ensam, jag får det att gå ihop. Och det har verkligen stärkt mig som person = )
Gissa om det har blivit krockar och svår omställning för oss tre nu då min sambo har flyttat in och tänk då till hösten då hans 16åriga dotter flyttar in hos oss för att gå gymnasiet här.
Men jag har pratat och pratat med barnen om det och jag är jätte noga med att tala om för dem att trots min sambos inflytt hos oss, så ÄLSKAR jag dem över allt annat. De ska få veta/känna att mamma finns här för dem, att de är älskade trots omställnigarna, att de kan komma till mig och prata oavsett vad, jag kanske inte alltid gillar det de säger/gör men jag lyssnar och förstår.

Även om de inte är lastgamla, dottern fyller 4år nästa fredag och sonen blir 7 år i vinter så vet de om det här och det känns så bra för mig, mina barn är mitt allt, men jag lever inte genom dem utan sida vid sida och guidar dem i livet.
Nä..nu ska jag packa ner lite xtra kläder till dem och ta cyklen upp till min vän, barnen bor ca 100m från henne med sin pappa då de är där och jag bor åt andra hållet. Nära och bra = )